Jag har inte skrivit här på ett tag. Mest för att sen jag åkte till New York och Adam har jag inte kännt behovet av att skriva. Jag åkte dit tung och orolig och åkte hem lätt och lugn. Ibland undrar jag hur det är möjligt att en annan människa har en sådan stor påverkan på en. Det behöver inte vara några stora ord eller gester, utan bara sättet han håller min hand. Eller hur han alltid tar mitt ansikte i sina händer när han ger mig en puss. Han gör mig lugn. Trygg.
Nu är jag hemma och vi har inte setts på några månader. Snart kommer han hit dock.Den 26 maj landar han på Arlanda. Jag är pirrig över att få visa honom min lägenhet, min familj och min vardag. Igår när vi pratade så sa han att det som han ser framemot mest är att få smaka sill. Jag tycker ju sill är asäckligt så fattar inte vart han fått denna dille ifrån.
Det känns fint att veta att han snart kommer hålla min hand igen. Att snart så får jag somna med hans arm runt mig, snart får jag känna hans lukt, snart får jag höra hans rökiga amerikanska kalla mig babe och honey. Snart ska jag få ligga. Ursäkta, men det saknar jag. Men mest ser jag framemot att bara ha honom här. Titta på TV i sängen, äta frukost på min balkong, skratta åt hans skämt som alltid är så roliga att jag ramlar av stolen. Att känna att vi är vi.
