HOME IS WITH YOU

 

Vi visste från första början att det bara handlade om några månader. Från maj till september, det var så vi sa. Från början skulle vi ju bara ha kul, inget seriöst, men så blev det inte. Istället blev vi något så ofantligt kära i varandra och då sa Adam "I think we should just go with it" och jag höll med. Men vi ville inte bo 7 timmar med flyg från varandra. Skulle vi vara ihop skulle vi vara med varandra. Så därför bestämde vi att när jag flyttade hem, då skulle inte vi vara ihop längre.

 

Den 15 september hade han anordnat en hejdå-fest till mig på hans jobb med alla mina vänner. Det var så fint fixat med vimplar i taket och ballonger överallt. Eftersom jag bara var 20 år fick jag egentligen inte dricka på barer, men Adams chef hade bara sagt "she's leaving the country anyway". Så jag blev full på fireball och dansade med mina vänner, men hånglade mest med min kära.

 

När klockan var morgon tog han mig i handen och så började vi gå hemåt. Jag grät hela vägen från Christopher Street till min säng. Aldrig i hela mitt liv har jag haft så ont i hela kroppen. Allt värkte och det fanns ingenting som kunde få det att sluta. Jag låg i Adams armar och han grät lite också, men sa att "as soon as I'm done with school I'm coming for you..." Det lugnade mig även om jag visste att två år ifrån varandra inte skulle fungera. Men det fick fungera för stunden. Jag lyckades i alla fall somna.

 

Jag vaknade av hans kyss. Det gjorde ont i magen, men kändes samtidigt så bra. Han drog av mig mina trosor så försiktigt han bara kunde, som om att han var rädd för att jag skulle gå sönder. Men jag gick inte sönder, istället försökte jag memorera varenda liten del av hans kropp. Jag kysste den stjärnformade leverfläcken och tänkte för mig själv: glöm aldrig hur kär du är precis just nu.

 

Samma eftermiddag sa jag hejdå till min au-pair familj och lilla Jamie. Jag gav honom en lapp med mitt telefonnummer och sa att när du får din första mobil så vill jag vara ditt första samtal. Han gav mig den bästa av kramar som fick mitt hjärta att gå itu. Han luktade bebis och nytvättad tröja.

 

Taxin väntade på gatan med mina tre väskor i bakluckan. Jag stod mittemot Adam under de stora gröna träden. De skapade en vacker allé och fick gatan, min gata, att se ut som om den vore tagen ur en film. "I'll forever be half without you" sa han och jag ställde mig så nära jag bara kunde. Jag ville aldrig släppa hans händer, men jag visste att jag var tvungen. Så en sista gång ställde jag mig på tå för att nå upp till hans 189 centimeter. Han hjälpte till och bar upp mig. Ansikte mot ansikte. Sen kysste han mig och det kändes i hela kroppen. Han släppte ner mig, gav mig en puss på nästippen och gick sen snabbt därifrån. Kvar stod jag och kunde fortfarande känna smaken av hans läppar.

 

Ca 12 timmar senare landade jag i Sverige, ihålig.