För lite mer än en månad sen regnade det i Stockholm. Det var lördag och jag låg på min vinröda sammetssoffa och stirrade rakt upp i taket. Inom mig var det tomt. Tomt och kallt och läskigt. Jag kände inte igen mig själv, varken i spegeln eller i tanken. Det var cirka 3 och en halv vecka sedan jag stått på balkongen och frusit om fötterna. 3 och en halv vecka sen han gjorde slut.
Jag stirrade rakt upp i taket som är så högt att jag inte ens når till lampan som för exakt en vecka sen slutat fungera. Nu hänger den bara där, släckt och deprimerande. Min vän ringde och frågade om jag inte skulle följa med ut. "Nej" svarade jag utan att tänka efter. Men hon övertalade mig, så jag följde med ut. Vi gick till Strand och det regnade på vägen dit. Inte för att det gjorde något, för jag hade inte fixat mig fin. Jag hade ingen ork för det. Det enda jag gjort var att måla lite mascara på ögonfransarna för att dölja mina trötta, ledsna, röda ögon. Annars hade jag på mig mina svarta jeans, en tight svart t-shirt och en grå munkjacka. Tur att vi var på väg till Strand och inte till Stureplan. Då hade jag väl inte ens kommit in.
I alla fall så började en kille prata med mig. Han var ganska snygg. Lång och skrattade mycket. Jag drack en drink och en till och en till och en till och sen var han trevlig. Han tryckte mig mot baren och hånglade upp mig. Jag hånglade tillbaka och konstigt nog kändes det bra.
Vi kom hem till mig och mitt huvud snurrade av för mycket alkohol och för mycket han. Händerna var fumliga och letade sig till mitt blixtlås. På några sekunder stod jag i trosor och bh och han i kalsonger och några sekunder efter det låg han på mig i min säng. Jag försökte vara bra, jag försökte tycka det var skönt. Men det gjorde så jävla ont i hela mig. Det rann tårar för mina kinder och han frågade hur jag mådde egentligen. Jag kunde inte svara. Jag bara grät och han gick hem.
Allt var fel. Fel kille, fel händer, fel axlar. Jag ringde till Adam och skrek på honom. Jag skrek att han var dum i huvudet och jag har legat med en annan och sen sa jag förlåt och jag saknar dig och sen skrek jag igen tills jag inte fick fram ett ord. "Don't do this." säger han i telefonen och jag förstår inte vad han menar. "Don't call me like this. I've met someone else."
Det enda jag kunde höra var mitt eget hjärta som stannade i bröstkorgen.
Kommentera