HOME IS WITH YOU

 

Jag stod på gatan utanför hans port på Chrystie Street. I ena handen höll jag den fjärde cigaretten i rad och i den andra höll jag min resväska. Jag frös, men det var inte därför jag skakade. Jag var så jävla nervös. Vad skulle hända nu? Vågade jag ens plinga på? Vad skulle jag göra om han inte var hemma, om han inte ville se mig? Jag tog mod till mig och släckte cigaretten och så tryckte på Apt. 12 på buzzern. Signalen skrek ur högtalaren och jag höll andan. Vågade inte andas. "Hello?" Hans röst i porttelefonen. Jag fick inte fram ett ord. Mitt hjärta dunkade så jag trodde revbenen skulle gå sönder. "Heeeello?" sa han igen, denna otålighet. Jag harklade mig och fick fram ett svagt "Hi". Tystnad. Lång läskig tystnad.
     "Who is this?" frågade han efter vad som kändes som en evighet. Jag hörde på honom att han visste exakt vem det var. Jag svarade inte, utan stod som förstenad. Jag kände hur gråten bubblade i halsen och hur tårarna samlades vid undre fransraden. "Lea?" sa han med hans rökiga röst. Hans röst... Även fast vi känt varandra i mer än ett halvår nu pirrar det fortfarande i hela mig när han säger mitt namn. "Yeah." svarade jag och så slängde han på telefonen. Mitt hjärta stannade. Han slängde på telefonen. Han ville inte träffa mig, han ville inte att jag skulle komma in. Jag ramlade ihop utanför porten. Min energi var slut. Jag ville bara hem nu. Bort från den här staden, den här porten, den här pojken.

     När jag satt där och grät i händerna kunde jag bokstavligen känna hur hela min kropp gick från levande till död. Även om jag varit totalt förstörd hemma i Stockholm och inte känt mig speciellt levande så hade jag ändå alltid haft hopp om att jag och Adam en dag skulle vara med varandra igen. Men nu hade han slängt på telefonen och jag satt utanför hans port med mascara över hela kinderna och smuts på knäna.

     Hur många minuter som helst senare hade jag ännu inte förmått mig till att resa på mig. Det krävdes all energi jag hade till att bara sätta händerna i marken och trycka mig upp på fötter. Och när jag ställde mig upp så stannade mitt hjärta. Ännu en gång, om det nu är möjligt.

     Han stod där på andra sidan glasdörren. Helt still. Såg mig rakt i ögonen. Han hade gråtit, det kunde jag se. Han var finare än jag någonsin sett honom förut. Jag visste inte vad jag skulle göra, han visste inte vad han skulle göra. Så vi stod där. Mittemot varandra med en glasdörr och så mycket mer emellan oss. Men så öppnade han dörren och det kändes som att jag kunde andas igen. Som om jag varit under vatten i en evighet och äntligen kom upp till ytan. Jag trodde jag skulle falla till hans fötter, men han tog min hand och det fick mig att stå rakt. "Hi" sa han och drog mig till sig. Jag drog in hans doft, den doft som sedan länge försvunnit från den tröja jag fått med mig hem. Tårarna rann nedför mina kinder och jag kunde inte stoppa dem. Adam grät också. Våra händer var fumliga, överallt hela tiden. Han greppade tag i min nacke och lutade sin panna mot min, som i ett försök att lugna oss båda. Hans blick rakt in i min. "You're crazy, Lea. You know that? You're fucking crazy."

     Och så kysste han mig.