Vi hade ju sagt att det skulle vara slut i september när jag flyttade hem. Men det var inte slut. Vi pratade på skype vareviga dag och jag skulle aldrig någonsin kunnat säga till Adam att vi skulle sluta med det. Jag älskade honom, jag älskar honom, och det går inte att bara ta bort så där. Ibland kunde jag undra om det var värt det. När skulle vi få vara med varandra igen? När skulle vi få slippa sakna varandra? När jag tänkte så blev jag arg på mig själv, arg på Adam och arg på kärleken. Det brukade dock gå över ganska fort.
En torsdag i slutet på oktober ringde han mig mitt i natten. Det var sen kväll i New York och han var ute med några vänner. Jag har aldrig hört honom så full förut. Han sluddrade och jag, som var sömnyrig och förvirrad, kunde knappt höra vad han sa bland all musik och alla människor. Men så sa han en mening som jag hörde som om han legat bredvid mig i sängen. "I can't do this. I can't miss you anymore." Jag trodde han menade att han skulle komma hit, till Stockholm, för att han saknade mig för mycket. Men sen förstod jag. Han menade inte så.
Jag fick inte fram ett ord, utan kände bara en stor jävla sten växa i magen. Illamående kom vällande över mig och jag var tvungen att gå ut på balkongen. I telefonen hörde jag Adam och hur han försökte förklara sig, men jag la på. Ville inte höra hans röst, kunde inte förstå. Det fanns inga ord i universum som kunde förklara detta.
Balkongen var blöt av ett iskallt spöregn och där stod jag. Utan skor, utan jacka. Rökte en cigarett och en till och en till och en till. Redan efter den andra hade mina fötter domnat bort men jag kunde inte gå in. Rädd för att gå och lägga mig, rädd för att tänka. När jag stod där kände jag ingenting. Jag vet inte om det var kylan som fick mig att totalt stänga av eller om jag var i chock. Tårarna rann utan att jag grät och de blandades med regnet. Efter ett tag kunde jag inte avgöra om jag ens grät längre.
När jag går in igen ringer jag tillbaka till Adam. Gråter och skriker. Han kan inte göra så här. Det går inte att bara ta bort oss. Ska han leva vidare utan mig nu? Ska han sluta tänka på mig? Glömma bort mig? I telefonen hör jag hur han gråter och han säger förlåt. Jag svarar inte, utan sitter tyst och torkar mina tårar på pyjamaströjeärmen. Han säger inte heller något utan vi sitter bara så. Jag vågade inte säga något för jag visste att skulle jag göra det så skulle vi snart lägga på och det skulle betyda att det var slut. Därför la jag mig i sängen med telefonen mellan kudden och örat och så somnade jag så, till hans tunga andning.
När jag vaknade på fredagen hade han lagt på. Det var slut mellan oss.
Kommentera