HOME IS WITH YOU

 

Adam pluggar till skådespelare på New York Film Academy. På söndagsmornar brukade han läsa upp sina monologer för mig medan jag åt frukost i sängen. Ibland grät jag för det var så fint. Då kunde han säga "cut it out, you don't want those salty tears on your cereal" och så pussade han bort tårarna från min kind.

 

Det var oftast där vi spenderade söndagsmornarna, i hans säng. Jag kunde vakna av att han drog sina läppar över mina skulderblad och mina armar knottrades. Men egentligen tyckte jag det var bäst att vakna först. Att ligga med mitt ansikte mot hans, känna hans tunga andetag, se hans läppar ihoptryckta och hans hår som fallit ner över pannan. När han vaknade så brukade han inte ens öppna ögonen, utan han drog mig bara närmre intill sig och jag kröp in med ansiktet mellan hans hals och axel. Där är det alltid mjukt och varmt. Min bästa plats.

 

Vi kunde ligga där i timmar. Jag brukade leta efter nya leverfläckar på hans kropp. Han har massor! Min favorit är en som nästan ser ut som en stjärna, precis ovanför vänstra nyckelbenet. Ibland gjorde vi tatueringar på varandra med en svart penna. Jag ritade en enhörning på hans underarm och han ritade Empire State Building på min axel.

 

När klockan blev halv tre brukade vi behöva lämna vår borg, för Adam var tvungen att gå till jobbet. Vi promenerade alltid längs Prince Street och sen vidare upp längs Hudson. När vi kom till West 10th Street svängde jag av och gick hem, medan han fortsatte upp till Meatpacking och baren han jobbade på ibland.

 

Jag ville aldrig vara utan honom. Han gjorde mina dagar så mycket bättre, så mycket roligare och färggladare. Jag hade gått från att vara en cyniker till en romantiker. En sån som hellre låg bredvid honom i sängen, delade på en joint och läste böcker än att gå ut. Det var bara vår värld som ingen annan kunde eller fick vara en del av.

 

Nu förtiden ser mina söndagar annorlunda ut. Jag vaknar inte längre av hans läppar mot min rygg. Jag kan inte längre smeka bort de bruna lockarna från hans ansikte, för han är inte här. Tårarna droppar dock fortfarande ner i flingorna vissa gånger, men av helt andra anledningar än att han läser något vackert för mig. Åh om han bara var här och läste något för mig.